Som en vante
Jag tappade mina vantar för några veckor sedan, vilket gjorde ont i hela mig.
Vi gick tillbaka och letade men hittade ingenting. Usch och bajs och blä tänkte jag.
Några dagar senare kunde inte hjärtat mitt möta upp mig efter jobbet, så jag beslöt mig för att ringa upp honom så jag ändå kunde få lite sällskap. Han hann knappt svara innan mobilen tvärdog. Typiskt. Stannade upp och försökte starta om telefonen (som i sin tur absolut inte ville som jag), tittar upp i två sekunder och vad hänger inte i busken bredvid mig, precis i ögon höjd om inte min vänstra vante. Tur i oturen att telefonen la av!
Igår (några veckor senare) var vi ute med barnen i ösregn. När vi började ta in barnen igen hjälpte jag till på en annan avdelning för lyckas hinna med alla dygnsura små knattar som rusade in. När barnen fått på sig torra kläder går jag för att ta av mig allt mitt blöta. På väg in till avdelningen igen möter jag ett litet barn som inte bytt sin tröja och fortfarande var blöt om ärmarna. Vi går tillbaka tillsammans och jag hjälper på med en ny tröja som ligger i lådan ovanpå klähängarna. Och vad ser jag inte då på väggen med upphittade saker om inte min högervante.
Ibland gör ödet sitt.
Vi gick tillbaka och letade men hittade ingenting. Usch och bajs och blä tänkte jag.
Några dagar senare kunde inte hjärtat mitt möta upp mig efter jobbet, så jag beslöt mig för att ringa upp honom så jag ändå kunde få lite sällskap. Han hann knappt svara innan mobilen tvärdog. Typiskt. Stannade upp och försökte starta om telefonen (som i sin tur absolut inte ville som jag), tittar upp i två sekunder och vad hänger inte i busken bredvid mig, precis i ögon höjd om inte min vänstra vante. Tur i oturen att telefonen la av!
Igår (några veckor senare) var vi ute med barnen i ösregn. När vi började ta in barnen igen hjälpte jag till på en annan avdelning för lyckas hinna med alla dygnsura små knattar som rusade in. När barnen fått på sig torra kläder går jag för att ta av mig allt mitt blöta. På väg in till avdelningen igen möter jag ett litet barn som inte bytt sin tröja och fortfarande var blöt om ärmarna. Vi går tillbaka tillsammans och jag hjälper på med en ny tröja som ligger i lådan ovanpå klähängarna. Och vad ser jag inte då på väggen med upphittade saker om inte min högervante.
Ibland gör ödet sitt.
Kommentarer
Trackback
