TYSS

Jag vill väl inte påstå att jag inte gör någonting, för det är inte sant, vad folk än tror.

Jag kämpar varje dag för att varje dag är en kamp; Jag brukade kämpa för att tvinga mig iväg, sen kämpade jag för att hålla tårarna inne och frågorna borta, därefter kämpade jag mot ensamheten och nu kämpar jag för en nystart. Det tär så otroligt hårt ibland och jag tror ingen förstår hur mycket man kämpar förrutom den man lever med, i mitt fall Charlie.

Jag är så otroligt glad att jag har en så stark stöttpelare som orkar med mina tårar, tveksamheter och ångestattacker. För den skiten kommer krypande när man absolut inte vill det. På morgonen, på kvällen, under dagen.. alltid när det minst passar sig. Även om det nu blir allt mer sällan. Det har jag både honom och Ann-Kristin att tacka för. Jag har blivit väldigt instängd på sistonde, vill inte riktigt prata om det som hänt mer än med de närmsta och knappt ens med dem. Därför är jag glad att jag kunde hjälpa någon genom att prata. Även om situationen fortfarande känns lika jobbig för mig så hjälpde det denne. Och det är väl bra..

Jag hoppas allt ska gå bra nu i veckan. Så man får upp en plan inför framtiden!