TYSS

Imorgon är det ett år.
Och den tanken äter upp mig.
Jag hatar hur jag inget såg.
Hatar hur det bröt ner mig till den punkt
där jag inte klarade att gå ut genom dörren
och ibland knappt kunde komma upp ur sängen.

Hatar hur liten jag kände mig
hur jag stängde ute hela världen
och alla de som faktiskt brydde sig
bara för att skammen tog över.
Jag skämde så satans mycket..
Kunde inte berätta för nån.

Jag vet inte hur jag ska kunna lita inte på folk längre.

Vill inte släppa in
igen
och bli lika naken och sårbar
en gång till.


Nu har det gått ett år sedan verkligheten hann ikapp mig.
Och jag tänker ersätta varje sekund av det förra året
med det kommande.